Liten historia om mitt Drömskåp

Min blogg har fått sitt namn utav det och jag får ett lyckorus varje gång jag tittar på det. Just det, mitt Drömskåp!
Igår visade jag lite bilder på mitt vardagsrum och jag har fått många fina kommentarer på det, speciellt om mitt gröna skåp. Tack så hemskt mycket!
Jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg, men det ska nog gå att fördjupa sig lite tror jag...
Det var i början av mars jag satt och kollade på lite antika möbler på nätet.
Till slut hittade jag in på en antikhandel som heter mormosgrufwans antik. Jag satt och kollade igenom deras bilder när jag fick syn på detta underbara skåp som jag innandess inte hade en aning om att jag ville ha.
Jag kände bara att det här måste jag ha och hoppades innerligt på att det inte skulle kosta en förmögenhet. Jag ringde upp dem och fick prata med en urgullig människa som heter Pia. Hon var jättesnäll och berättade gärna om skåpet och till sist priset.
Det var överkomligt men ändå rätt så mycket pengar.
I ett par dagar velade jag fram och tillbaka och var samtidigt livrädd att någon annan skulle hinna före.
Till slut hade vi i alla fall bestämt oss här hemma och skåpet skulle vi ha, kunde ju inte sluta tänka på det.
Vi åkte dit nästkommande helg för att titta på det för att se om det var lika fint i verkligheten... Och det var det verkligen.
Klart och bestämt, handpenning betalades och jag skulle hämta skåpet senast den 1 maj.
Den 28 april var det äntligen dags. På något sätt kändes det overkligt. Jag hade ju väntat så länge på det, även fast tiden gick väldigt fort.
Vi hämtade det och på vägen hem stannande vi förbi ett par kompisar, behövde ha lite bärhjälp, min muskelmassa är väl inte vad jag önskade att den var.
Jag visste med mig sen innan att min kompis inte tyckte vidare bra om det här skåpet. Jag hade visat en bild på det och fått till svar att hon aldrig skulle ta in ett sådant åbäke, absolut inte för så mycket pengar. jaja, alla har vi ju olika smak...
Visst, det är ett fallfärdigt skåp från 1700-talet, alla kanske inte ser charmen i det... Men alla måste inte det heller. Så länge som vi trivs med det så är det ju det som räknas. Folk får väl tycka vad dom vill.
I alla fall så ville hon följa med ut till kärran och kolla på det och det fick hon ju, även om skåpet inte kom till sin rätt liggandes i två delar med handdukar runt sig.
Reaktionen som kom sedan vi öppnat luckan var obetalbar. Kompisen ryggade faktiskt tillbaka och såg alldeles förfärad ut...
Fick senare veta att hon inte alls gillar gamla saker och då är ju reaktionen förståelig. Klart som tusan att man inte ser charmen i något som är 200-300 år gammalt om man bara gillar nya saker. hihi...
En stund funderade jag på om det var jag som var tokig som faktiskt tyckte skåpet var vackert. Kompisen min har ju faktiskt väldigt god smak. Om ni skulle se hur hon bor skulle ni säkerligen tycka det var jättefint, alldeles ljust och luftigt.
Men någonstans i den här resan får jag faktiskt acceptera att det jag tycker är fint inte måste avgudas av alla andra. Det skulle ju vara jättetråkigt och ointressant om vi alla hade samma smak.
Jag avgudar ju åtminstone mitt vackra fantastiska skåp och därför kommer det lite bilder på det nu...

Vardagsrummet

Idag är det jättefint väder och jag måste ut och få lite färg innan solen försvinner igen. ;)
Därför blir det inget jättelångt bloggande idag och jag får ta och kika in på era sidor senare idag när solen försvunnit från min altan.
Jag tänkte bara skriva lite kort om mitt vardagsrum och visa lite bilder...

Här inne hade jag också marint tema förr, tjusigt, men inte riktigt jag.

Soffan hade vit/blå randig klädsel som jag nu bytt ut mot en brun.

Randiga linumkuddar hade jag förr men de passade ju inte in riktigt när jag bytte saker i rummet.

Nu har jag istället helt oömma kuddar från Ikea (jätteskönt om man skulle råka spilla eller nåt, slippa hetsa upp sig över att kudden kostar flera hundra).
Jag har också köpt mig två vita ektorpfåtöljer på blocket, helt oanvända! I dessa ligger också lite kuddar. (har faktiskt kvar en linumkudde som passade in) Den var brun så den fick stanna.
Soffbordet är från farfar. Det har nog tidigare använts som köksbord så vi sågade av benen på det så det skulle bli rätt höjd.

Det är fullt av små målarfläckar på det såklart eftersom det är från "målarfarfar" Det är lite sött tycker jag.
Och sist men absolut inte minst så är det ju rummet där mitt älskade drömskåp står. Det ger så otroligt mycket känsla i rummet så man inte tänker på att soffor och så är från Ikea. Supernöjd!

Här kommer lite bilder...

Stökfällor

Ni som har sett serien Vänner kanske kommer ihåg ett avsnitt där den alltför organiserade och pedantiska Monica får sitt hemliga rum upptäckt. En garderob fullt av kaos och oreda.
Min fundering är om alla hem har ett område som inte är lika perfekt som det kan se ut från utsidan.
Förr städade vi inte alltför ofta, utan det blev mest om vi fick besök. Alla trodde nog att vi bodde jättefint, istället var det raka motsatsen.
Jag har aldrig gillat att städa och kommer nog aldrig att börja tycka om det heller. Jag är en slarvmaja av naturen.
Men visst mår man mycket bättre när det är städat och fint, så visst är det värt det. Nuförtiden är vi mycket bättre på att städa, avskyr det fortfarande men gör det i alla fall.
Det finns ett par knep för oss slarvmajor så att vi inte ska hamna i stökfällan igen.
Ha inte för mycket saker framme så att dammningen känns oövervinnlig och undanplockningen omöjlig.
Det viktigaste ändå för mig har blivit att man inte ska skjuta upp något till senare, tänka att jag tar disken sen eller imorgon om jag inte hinner idag. Jag dammsuger imorgon, för så skitigt är det väl inte. Och sen dagen efter fick man annat att göra så man inte hann med dammsugningen. Och vips så är det jättestökigt.
Så direkt jag ser något som behöver göras försöker jag ta tag i det så snabbt som möjligt.
På det sättet känns det faktiskt som att man aldrig städar men att det är rent hela tiden.
Men visst har jag fortfarande ett par stökfällor kvar. Försvinnskåpet till exempel. Det är ett köksskåp med alla möjliga papper och annat i. Allt ifrån pizzamenyer till pass och penslar. Anledningen till att vi kallar det försvinnskåpet hänger nog med sedan flera år tillbaka när vi bodde i lägenhet. Då hade vi ett dubbelskåp fullt med verkligen allt. Och var någonting borta så visste vi ju egentligen var det var, i försvinnskåpet där saker aldrig kommer tillrätta igen.
Skulle jag jämföra vårat försvinnskåp nu och då, är det en enorm skillnad, men namnet hänger med och kommer nog alltid att göra det även om det egentligen inte är så stökigt längre.
Slarvmajan och försvinnskåpet kommer alltid att stanna även om vi förändras till det bättre varje dag.

Kära pelargon

Om en blomma vore min bästa vän så skulle det vara pelargonen. Den är vacker, stolt, vet vad den vill och kan verkligen reta gallfeber på mig.

Som vilken vänskap som helst så kräver denna ändå ganska så självständiga blomma, mycket kärlek, näring och uppmärksamhet. Låter vi en pelargon vara alltför lång tid kommer den att vissna och dö.

Förra sommaren skulle vi vattna svärmors växter medan de var bortresta. Jag har då aldrig sett så mycket pelargoner på en gång som då.

Den dagen kan jag ärligt säga att jag inte var speciellt förtjust i dessa växter. Detta eviga plockande på dom gjorde mig galen. Pelargon efter pelargon efter pelargon... Till slut visste jag inte vad jag gjorde. Jag tror nog att jag lyckades stirra mig blind på vad som skulle plockas bort och inte. Allting blev bara en enda stor smet. Efter att helt tappat tålamodet tog min käre man över arbetet. Vem vet var det skulle slutat annars.

Trots detta älskar jag fortfarande pelargoner och vill ha dom i mitt hem.

Men det jag har lärt mig är att hur mycket jag än älskar dom så kan jag inte ha för många, jag skulle bli ett nervvrak...

Så när det gäller pelargoner och vänskap så tror jag att lagom är bäst. Man vill ju hinna med och ge varje individ det de behöver.

Sockersött

Idag tänkte jag visa lite kakelplattor som jag gör som en liten hobby. Här är dom i rosa mönster, så gulligt och romantiskt nu på våren! Det är något mormorsaktigt och lantligt över dem tycker jag, man blir liksom lite varm och glad!

Vad har ni för kakel hemma?

Själv har jag vita 10 cm åt båda hållen. Ibland får jag för mig att jag vill byta ut det mot mina egna små plattor, men jag får nog suga på den karamellen ett tag till tror jag.

Hoppas ni får en alldeles underbar söndag!